Simons soffa
Simons soffa
RSS
📖 Blogg > 2024-01-03: Halvvägs genom 10 månaders värnplikt 🪖
Den 24e februari 2022, snart 2 år sedan, påbörjade Ryssland sin fullskaliga invasion av Ukraina. Jag kommer ihåg hur förbannad jag kände mig den dagen. En känsla av att det här kan förändra allt, och när som helst kan det vara vi i Sverige som plötsligt ligger i Putins sikte.
Inom mig växte då också tanken att om så blir fallet, så tänker inte jag gå ner utan kamp. En längtan att om det värsta skulle inträffa, så vill jag vara med och åtminstone göra min del i att göra Sverige svårt och plågsamt att kuva. Så såddes fröet till tanken på att söka frivilligt för att göra värnplikt i den svenska Försvarsmakten.
I och med detta började jag kolla på Försvarsmaktens YouTube-serie Jägarsoldat, och blev än mer inspirerad att söka. Utöver det ideologiska kallet som jag nämnde ovan, lockades jag även av det starka inslag av wu-wei som jag upplevde mig se i soldatlivet. Som soldat föreföll man ha väldigt konkreta problem (bli inte skjuten, frys inte ihjäl, gräv värn fort som fan, spring fort som fan, ta isär ditt vapen fort som fan, sätt ihop ditt vapen fort som fan), som man övar på tills de går på automatik, instinktivt likt ett rinnande vatten, utan aktivt kognitivt beslut - wu-wei helt enkelt. Min civila tillvaro, domineras istället av aktivt kognitiva processer - man läser en jäkla massa dokument och sitter i en jäkla massa möten för att komma fram till hur en viss mjukvarufeature är tänkt att fungera, hur befintlig mjukvara fungerar, hur man kan implementera mjukvarufeaturen i fråga, samt hur allt ska dokumenteras, vilka som behöver få vilken information runt featuren, osv. Inte för att jag ogillar den tillvaron, men det kändes lockande att släppa taget om det kognitiva ett tag och istället jobba på ett mer kroppsligt och instinktivt sätt - samt att utmana psyket och viljestyrkan istället för intellektet under en period.
Så till slut, sommaren 2022, sökte jag och kom in på militär grundutbildning med värnplikt, som sedan påbörjades i augusti 2023, och som ska pågå tills i början av juni 2024. 10 månader. Av vilka nu 5 passerat.
Att föreställa sig hur det är att göra lumpen, för någon som inte gjort det, är svårt. Jag tror förvisso att min föreställning om alla konkreta fakta var ungefär rätt redan på förhand. Att det blir stressigt. Att man inte har samma frihet som civila. Att befäl kommer gapa på en. Att man emellanåt måste kräla i lera, sova dåligt, äta lite, och sen återställa all materielen utan någon direkt vila när man kommer tillbaka. Allt det där visste jag, men hur det känns, det hade jag inte kunnat föreställa mig.
Den första månaden var tuff. Man var i princip aktiv från halv sex på morgonen, ända tills man gick och la sig vid tio på kvällen. För det mesta hade man en klocka som tickade över huvudet ("vi har 10 minuter kvar innan skåpet ska vara inrättat", "vi har 4 minuter kvar innan matkärlen ska vara diskade och vi ska vara uppställda på två linjer") ända tills vi blev släppta runt åtta på kvällen, och sen fanns det allt som oftast något mer man behövde få gjort fram till läggdags också (sytjänst, materialvård, etc.). Och tiderna man fick var såpass korta att man konstant behövde lägga i nästa växel. Dessutom var det ju inte ledigt varenda helg, utan bara varannan. Att gå två veckor i stöten, 15 timmar om dagen, i konstant hektiskt tempo, tar på en på ett sätt man bara vet om man varit med om det. Inte minst när man saknar friheten att lämna byggnaden som man vill; den här första tiden levde vi som på anstalt. Hela dagarna var man ju på precis de platser man fick order om, och på kvällen fick man inte lämna kasern, utan fick gott tillbringa den inlåst med alla andra i samma sits. Jag skulle ljuga om jag sa att jag på kvällarna när jag låg i sängen kände mig helt nöjd med mitt beslut.
Inte blev det bättre när vi kom ut i fält första gången. Det blev en ny nivå av skitliv. Uppe på stress och ofrihet tillkom att man var helt avskuren från all kommunikation med omvärlden, att man blev kall och blöt och skitig, behövde ha en AK5 dinglandes runt nacken dygnet runt, och som alltid hamnade i vägen oavsett om det var när man skulle sätta upp tält eller skita. Och så myggen. De jävla myggen.
Samtidigt hade ju livet sina ljusglimtar. Man fick åka till skjutfältet och skjuta AK5, vilket var kul, och där blev det ofta raster då man la sig på asfaltsvallen och kunde passa på att sova som ett barn en stund. Man fick också kasta skarp spränghandgranat, och spara sprinten som en liten souvenir. Och till råga på allt började man till slut vänja sig vid skitlivet. Man lärde sig känna av exakt hur många minuter som gått på en uppgift. Man lärde sig tempoväxla så att uppgifterna blev lösta i tid. Man lärde sig ha koll på utrustning och personal. Man lärde sig gå i takt, städa noga, bädda noga, och hälla i sig maten så snabbt det går. Och till slut fick man göra baskerprov, vilket helt enkelt var skitlivet på steroider, innan man till slut kom i mål och fick kalla sig "soldat", efter ungefär en och en halv månads utbildning.
Därefter började befattningsutbildningarna, och livet tog ett nytt skifte. Plötsligt hade man oftast lediga kvällar, och fick till och med lämna kasern, vilket var väldigt ovant till en början. Man fick mer tid att äta lunch. Man sov på kasern. Utbildningarna var inte lika stressiga. Och man fick göra massa saker som kändes roliga. Det mesta av soldatlivet hade blivit självklart, och kändes inte lika jobbigt längre; det finns rentav något ganska skönt i att bara gå in i "soldatmode" och göra det som måste göras.
Nu väntar övningsserien, då vi i ett större och mer verklighetstroget sammanhang ska tillämpa allt det vi lärt oss och som pluton lösa uppgifter på samma sätt som i kriget om det bryter ut. Det kommer bli tufft, men jävligt spännande.
Så sist lite reflektioner över krigets natur som jag inte kunnat fly undan nu när min verksamhet trots allt är kopplad till dess verklighet. Kriget är en skitig tillvaro. I kriget är allt piss. Man sover dåligt. Man blir skitig. Man äter enformig mat (och för lite mat). Man är brutalt stressad och brutalt uttråkad om vartannat. Och till allt detta kommer att det inte direkt är någon vidare arbetsplatssäkerhet när varje steg man tar kan sätta av en truppmina som spränger bort benen och fyller skrevet med splitter. Och vad gör det med en människa att se dem som man själv fyllt med splitter efter att ha kastat en spränghandgranat ner i ett värn?
Så varför i helvete ägnar vi människor oss åt det här från första början? Sanningen är att vi inte gör det för att vi är gagnade av det egentligen. Mänskligheten tjänar inte ett piss på det. Men det är helt enkelt resultatet av en slags destruktiv feedbackloop. Intressegrupper i konlikt (traditionellt sett nationer) kan (på förekommen anledning) inte lita på att den andra parten inte kommer utsätta dem för våld. Och enda sättet att inte hamna i underläge blir då att själv vara beredd att utsätta dem för våld, och såpass mycket mer att det är den andra parten som hamnar i underläge.
Det går snabbt att förstå att ovan nämnda logik i förlängning leder båda parter till oerhörda våldsnivåer och hänsynslöshet, vilket just är vad kriget är. Och arenan expanderar snabbt utanför våldet i sig och omfattar snart de flesta andra områden i samhället t ex dess informationskanaler och opinionsbildning, så att information som missgynnar den egna stridande parten måste tystas, etc. All dynamik som rör kriget blir således snabbt giftig för människan och det fria samhället. Och trots det har vi inte råd att avstå om kriget väl dyker upp - för då dukar vi under för fienden. Ett svårt dilemma, och ett som mänskligheten tragiskt nog antagligen aldrig kommer att lösa.